Efter fem dagar av "don't mention the war" så måste man ju få något slags utlopp.
Post-postironiska ordvitsar, ovårdade moddningar och oren surrealism.
fredag 27 augusti 2010
torsdag 26 augusti 2010
Berlin
Jag föredrar, som varje äkta gentleman, att läsa om resor snarare än att utsätta mig för olägenheten att resa själv. Härvid delar jag själsläggning med ädlingen des Esseintes, en av mina absoluta favoriter bland litterära gestalter, som i J.K Huysmans Mot strömmen ger efter för en plötslig längtan att se det disdränkta London som Dickens frammanat för honom, men som får alla sina begär uppfyllda i en typisk engelsk pub i Dieppe; där fanns de grova engelska hamnarbetarna, ölen och rostbiffen, det mörka, det rökiga, det rödblossiga. Där fanns själva essensen av Dickens London, som det skulle vara – att faktiskt resa över kanalen efter det, förstod des Esseintes, skulle bara inbringa honom bittra besvikelser. Så han vände tillbaka till sitt murriga bibliotek, fyllt av fantasier inkapslade i slitna läderband.
Men som ni vet så är det ju lagstadgat i Sverige att varje medborgare förväntas uppbringa en närmast orgastisk entusiasm inför varje möjlighet att få resa i väg någonstans, om än så bara till något gudsförgätet turistkoncentrationsläger i Turkiet där E. coli-bakterierna slåss med de maligna melanomen om det feta, rödbrända köttet på stränderna (att Turkiet är kebabens hemland känns helt naturligt). Hos mig fanns förstås ingen längtan efter själva resandet som sådant – hur någon kan finna en frihetskänsla i att desorienterat kånka på tunga väskor tillsammans med horder av andra vilsna packdjur är mer än jag förstår – men jag ville se Berlin innan det var fullständigt för sent. För sent var det ju redan. 1926-1928 torde det varit fantastiskt att få besöka staden, 1937-39 hade varit obehagligt men obetalbart, 1945 och åren därefter hade naturligtvis varit oerhört intressanta och 1989 hade förstås varit spännande likaså.
Överhuvudtaget så lockar mig tanken på tidsresor betydligt mer än vår tids oförsvarligt outvecklade resesystem. Just nu läser jag bland annat Henry M Stanleys ”Genom de svartes verldsdel” från 1878 och fascineras av tanken på en tid då det fortfarande fanns platser som ännu var outforskade och folkslag som ännu var outrotade av oss kolonialistjävlar. Samtidigt skulle jag givetvis inte ens under pistolhot tagit plats i Stanleys, Livingstone, eller någon annan upptäcktsresandes led. Roomservicen ute i djungeln verkar ha varit ytterst bristfällig. Och den som, par exemple, tänker sig en romantisk tidsresa till Bellmans dagar i Gamla Stan skulle fortare än kvickt hoppa tillbaka in i tidsmaskinen med middagen rinnandes över bröstet efter ett par djupa, kloakmättade 1700-tals-andetag. Men tanken är trots allt fängslande, nicht wahr?
Men hur som helst så kom jag iväg, och trots resandets immanenta omak så var expeditionen, sett till sin helhet, en mycket lyckad sådan. För detta har jag förstås i första hand mina utmärkta medresenärer att tacka, men också de många bångstyriga bland Berlinborna. Ty fastän område efter område uppenbart håller på att skavas ned och bli pastischer av sig själva i den repetitiva strömmen av typecastade besökare så tjusas man ändå av de fortsatt starka kontrasterna: Det ockuperade gamla jugendhuset med sina sirliga ornament införlivade i enorma grafittikonstverk; den gamla garnisonskyrkogården insprängd bakom rader av hippa butiker där upphöjda preussiska officerare vilar bredvid mängder av okända stupade från slaget om Berlin; ett dygnet runt-öppet McDonalds i ett enormt DDR-palats vid Frankfurter Tor… Och sedan har vi ju ödehusen, de underbara gamla industrilokalerna och inte minst fabriksskorstenarna som fortfarande står stolta här och var i staden och lockar med sitt ljuva förfall. Snart nog finns de väl inte mer, men berlinborna tycks vara ena sega djävlar och jag misstänker att de kommer att försöka rädda så mycket som möjligt så länge som möjligt, och därmed rädda sig själva.
Nåväl. Istället för att rada upp allt vi tog oss för, från bisarra jakter efter något annat än en Shellmack i vad som skulle vara Berlins mest happening område (inte så kul) till icke-existerande men ändå tredimensionella glödlampor på Bauhausmuseet (mycket roligare) så ger jag er här ett urval av höjdpunkter och dalar under resans gång. Låt oss avsluta i dur, och därmed inleda i moll:
=(
- Vakterna på Berghain som för det första inte släppte in Cecilia och Hanna, vilket resulterade i stor besvikelse, och för det andra släppte in minst dubbelt så många som rimligtvis gick att släppa in, vilket resulterade i löjlig trängsel för oss därinne.
- Carl-Johan Vallgren, som är en duktig författare men som nog skall hålla sig undan guideböcker i fortsättningen. Och mikrofoner.
- Byggjobbarna utanför C & H:s rum som i synnerhet gick den stackars redan småkrassliga och sömndepraverade Cecilia på nerverna.
=\
- Maten. Vi åt, tack vare fröken Nybergs ovärderliga ledning, ett par utmärkta frukostar – i synnerhet på ett mysigt ställe i den tillika mysiga stadsdelen Schöneberg där undertecknad frossade på goda ostar. Vi åt även finfin och spännande mexikansk mat med årgångstequila därtill endera kvällen, och en nöjd Stoffe fick en äkta tallrik borscht på en trevlig rysk restaurang sista dagen. I övrigt så var väl maten, oavsett etnisk härkomst, kryddad på tyskt manér, det vill säga i stort sett inte alls. Vi åt till exempel på en vietnamesisk restaurang som hade alla förutsättningar (och rykten) om att vara strålande, men som helt uppenbart hade anpassat de i och för sig mycket angenäma smakerna efter tyska gomar, vana vid vit korv, vita grönsaker och vit sås. En bedrövlig, framstressad hamburgermiddag på en turistfälla utslängd på Alexanderplatz och en i bästa fall menlös indier därtill fastställer det halvdana betyget på denna, för mig, så viktiga post.
=)
- Berghain, trots allt (förlåt C & H!). En mäktig, och stundtals märklig, upplevelse! Och ett tag där i början när musiken var som bäst så delade jag Panorama Bars bästa dansgolvsplats med min bästa vän. Sämre lördagskvällar har passerat.
- Rotation var en jävla bra skivaffär, men när vi gick in i Hardwax och barskt blev ombedda att lämna ifrån oss våra väskor så var det som att stiga in i en helgedom.
- Arkitekturen, gatukonsten, förfallet, filurerna, graffitin, industriområdet i Prenzlauer Berg, skorstenarna och det ständiga mötet mellan stelhet och kreativitet.
- Topographie des Terrors strålande Nazi-utställning för min och Stoffes del, och i en annan del av staden blev Judiska museet samtidigt lika beundrat såväl in- som utvändigt av Cecilia och Hanna.
- Umgänget. Bara det väl värt hela resan.
Resten får min speciellt för resan inhandlade mobilkamera förtälja. Jag har delat upp bilderna i sju poster här nedan; den sista (eller första, för att vara nogaräknad) hittar ni på förstasidan, under "äldre inlägg".
Men som ni vet så är det ju lagstadgat i Sverige att varje medborgare förväntas uppbringa en närmast orgastisk entusiasm inför varje möjlighet att få resa i väg någonstans, om än så bara till något gudsförgätet turistkoncentrationsläger i Turkiet där E. coli-bakterierna slåss med de maligna melanomen om det feta, rödbrända köttet på stränderna (att Turkiet är kebabens hemland känns helt naturligt). Hos mig fanns förstås ingen längtan efter själva resandet som sådant – hur någon kan finna en frihetskänsla i att desorienterat kånka på tunga väskor tillsammans med horder av andra vilsna packdjur är mer än jag förstår – men jag ville se Berlin innan det var fullständigt för sent. För sent var det ju redan. 1926-1928 torde det varit fantastiskt att få besöka staden, 1937-39 hade varit obehagligt men obetalbart, 1945 och åren därefter hade naturligtvis varit oerhört intressanta och 1989 hade förstås varit spännande likaså.
Överhuvudtaget så lockar mig tanken på tidsresor betydligt mer än vår tids oförsvarligt outvecklade resesystem. Just nu läser jag bland annat Henry M Stanleys ”Genom de svartes verldsdel” från 1878 och fascineras av tanken på en tid då det fortfarande fanns platser som ännu var outforskade och folkslag som ännu var outrotade av oss kolonialistjävlar. Samtidigt skulle jag givetvis inte ens under pistolhot tagit plats i Stanleys, Livingstone, eller någon annan upptäcktsresandes led. Roomservicen ute i djungeln verkar ha varit ytterst bristfällig. Och den som, par exemple, tänker sig en romantisk tidsresa till Bellmans dagar i Gamla Stan skulle fortare än kvickt hoppa tillbaka in i tidsmaskinen med middagen rinnandes över bröstet efter ett par djupa, kloakmättade 1700-tals-andetag. Men tanken är trots allt fängslande, nicht wahr?
Men hur som helst så kom jag iväg, och trots resandets immanenta omak så var expeditionen, sett till sin helhet, en mycket lyckad sådan. För detta har jag förstås i första hand mina utmärkta medresenärer att tacka, men också de många bångstyriga bland Berlinborna. Ty fastän område efter område uppenbart håller på att skavas ned och bli pastischer av sig själva i den repetitiva strömmen av typecastade besökare så tjusas man ändå av de fortsatt starka kontrasterna: Det ockuperade gamla jugendhuset med sina sirliga ornament införlivade i enorma grafittikonstverk; den gamla garnisonskyrkogården insprängd bakom rader av hippa butiker där upphöjda preussiska officerare vilar bredvid mängder av okända stupade från slaget om Berlin; ett dygnet runt-öppet McDonalds i ett enormt DDR-palats vid Frankfurter Tor… Och sedan har vi ju ödehusen, de underbara gamla industrilokalerna och inte minst fabriksskorstenarna som fortfarande står stolta här och var i staden och lockar med sitt ljuva förfall. Snart nog finns de väl inte mer, men berlinborna tycks vara ena sega djävlar och jag misstänker att de kommer att försöka rädda så mycket som möjligt så länge som möjligt, och därmed rädda sig själva.
Nåväl. Istället för att rada upp allt vi tog oss för, från bisarra jakter efter något annat än en Shellmack i vad som skulle vara Berlins mest happening område (inte så kul) till icke-existerande men ändå tredimensionella glödlampor på Bauhausmuseet (mycket roligare) så ger jag er här ett urval av höjdpunkter och dalar under resans gång. Låt oss avsluta i dur, och därmed inleda i moll:
=(
- Vakterna på Berghain som för det första inte släppte in Cecilia och Hanna, vilket resulterade i stor besvikelse, och för det andra släppte in minst dubbelt så många som rimligtvis gick att släppa in, vilket resulterade i löjlig trängsel för oss därinne.
- Carl-Johan Vallgren, som är en duktig författare men som nog skall hålla sig undan guideböcker i fortsättningen. Och mikrofoner.
- Byggjobbarna utanför C & H:s rum som i synnerhet gick den stackars redan småkrassliga och sömndepraverade Cecilia på nerverna.
=\
- Maten. Vi åt, tack vare fröken Nybergs ovärderliga ledning, ett par utmärkta frukostar – i synnerhet på ett mysigt ställe i den tillika mysiga stadsdelen Schöneberg där undertecknad frossade på goda ostar. Vi åt även finfin och spännande mexikansk mat med årgångstequila därtill endera kvällen, och en nöjd Stoffe fick en äkta tallrik borscht på en trevlig rysk restaurang sista dagen. I övrigt så var väl maten, oavsett etnisk härkomst, kryddad på tyskt manér, det vill säga i stort sett inte alls. Vi åt till exempel på en vietnamesisk restaurang som hade alla förutsättningar (och rykten) om att vara strålande, men som helt uppenbart hade anpassat de i och för sig mycket angenäma smakerna efter tyska gomar, vana vid vit korv, vita grönsaker och vit sås. En bedrövlig, framstressad hamburgermiddag på en turistfälla utslängd på Alexanderplatz och en i bästa fall menlös indier därtill fastställer det halvdana betyget på denna, för mig, så viktiga post.
=)
- Berghain, trots allt (förlåt C & H!). En mäktig, och stundtals märklig, upplevelse! Och ett tag där i början när musiken var som bäst så delade jag Panorama Bars bästa dansgolvsplats med min bästa vän. Sämre lördagskvällar har passerat.
- Rotation var en jävla bra skivaffär, men när vi gick in i Hardwax och barskt blev ombedda att lämna ifrån oss våra väskor så var det som att stiga in i en helgedom.
- Arkitekturen, gatukonsten, förfallet, filurerna, graffitin, industriområdet i Prenzlauer Berg, skorstenarna och det ständiga mötet mellan stelhet och kreativitet.
- Topographie des Terrors strålande Nazi-utställning för min och Stoffes del, och i en annan del av staden blev Judiska museet samtidigt lika beundrat såväl in- som utvändigt av Cecilia och Hanna.
- Umgänget. Bara det väl värt hela resan.
Resten får min speciellt för resan inhandlade mobilkamera förtälja. Jag har delat upp bilderna i sju poster här nedan; den sista (eller första, för att vara nogaräknad) hittar ni på förstasidan, under "äldre inlägg".
onsdag 25 augusti 2010
Berlin 7
Raw Flohmarkt
Judiska museet - genial arkitektur eller bara effekten av en kraftfull nysning?
De ger sig inte, arierna.
Kön till Berghain 05.48
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)